War horse

Det finns olika sätt att se på ”War horse”, antingen är det en klyscha fullproppad  med plattityder, eller så är det helt enkelt en hyllning till klyschorna. Med tanke på att man överdriver med det gamla vanliga från första till sista bildruta ser jag filmen endast som en hyllning till gammal Hollywoodfilm. Det är en nostalgisk Spielberg som minns sina första biobesök och vill visa att de gamla tricken man använde då håller än, och det gör de verkligen, jag hörde snyftningar både till höger och vänster och måste erkänna att håret på armarna reste sig ovanligt ofta. Väljer man att se och tolka filmen som jag gör kan man få ordentlig behållning av det hela, jag råder er att göra det. I övrigt är det en välgjord och helt perfekt berättad historia, om jag skulle introducera filmmediet till någon som aldrig sett en film skulle jag visa ”War horse”, den sammanfattar verkligen begreppet ”film”. Den har tragik, komik, epik, äventyr, gåshud, saknad, återseenden, you name it...

Det blir så överdrivet att det är lite glimten i ögat, speciellt i slutscenen, som jag inte tänker avslöja, men där vräker man på och det är som att Spielberg säger: Ja, jag vet vad en klyscha är, ja, jag är medveten om vad jag gör, har ni inte fattat än vad det här är för film så fatta nu! Jag förutsätter att de som läser detta är tillräckligt insatta i filmvärlden för att kunna se en film som ett verk och inte som en vanlig fredagsrulle. ”War horse” är ett verk, en hyllning, var förberedda.

Betyg: 4/5

Primary colors

”Primary colors” tar upp hur avgörande media är inom politiken, hur det är länken mellan folket och det som berör folket. Att vi lever i det informationssamhälle vi gör är otroligt avgörande för demokratin och filmen visar oss ett val från en vinkel vi ”icke-politiker” inte upplever. Vi får känna politikernas oerhörda respekt för media och hur allt bara är bluff och skådespel för att komma på god fot med pressen och därmed också väljarna.

Det är ingen höjdarrulle, men det var inte bara obehag jag kände när eftertexterna började rulla, vi serveras trots allt på ganska okej underhållning.

Betyg: 2/5

Zodiac

Välgjort och spännande om serietecknaren på en tidning, Robert Graysmith, som börjar snoka i utredningen om seriemördaren Zodiac. Vi möts av kryptiska brev, ledtrådar och bevis hit och dit, nya teorier dyker hela tiden upp i den här till synes olösliga mordgåtan. Flera gånger tror man sig ha hittat mördaren, men bevisen räcker aldrig. Att fallet är så spännande, med alla dessa pussel och ledtrådar, gör att många fastnar för att lösa det. Tyvärr går det inte så bra för de som syltar in sig, jobb förloras, familjer splittras. Men huvudpersonen Graysmith ska till varje pris se mördaren i ögonen och vara säker på att det är han, först då är han tillfredsställd.

Att sammanfatta alla steg fram och tillbaka i filmen skulle kräva att jag kopierade in hela manuset i recensionen, ny fakta kommer, gammal fakta utesluts, utesluten fakta kommer tillbaka, hela tiden. Vilket gör att man aldrig kommer ut ur filmen, iallafall jag själv blev nästan lika besatt av en lösning som Robert Graysmith.

Betyg: 4/5

The station agent

Trevlig och rolig film som man inte kan göra annat än att njuta av. Vi får följa dvärgen Fin som ärver en gammal järnvägsdepå efter att hans enda vän dött. Fin, som är pensionerad och nu också helt ensam, väljer att flytta ut på landet och bo i sin järnvägsdepå. Där möter han andra ensamma själar, desperata att skaffa vänner. Han är dock inte den sociala typen, men desto bättre han lär känna sina nya bekanta desto bättre börjar han tycka om dem. Min tolkning är att han alltid har haft någon runt sig hela livet, men ändå sett sig som en ensamvarg. Därför ser han fram emot att få flytta ut på landet och leva som en eremit, men när han skaffar nya vänner inser han att allt blir så mycket roligare när man gör det tillsammans. Dock inser han inte det förrän de båda lämnar honom ett tag.

I en scen berättar Fin vad en station agent är och han säger att det är en slags ”allt i allo” som till exempel både säljer mat och klipper hår, något som passar alla helt enkelt. Jag tror titeln ”The station agent” syftar på att Fin helt enkelt passar alla, åtminstone alla som är ensamma och behöver någon. Jag menar, hur många gånger knackar det inte på dörren hos Fin under filmens gång? Säkert minst lika många gånger som när det bodde en riktig station agent där.

Betyg : 4/5

Red riding: in the year of our lord 1974

Filmen började rörigt med många namn hit och dit, men ju bättre man lärde känna huvudpersonen Eddie Dunford ju mer ville man veta hur det hela det hela skulle sluta. Jag brukar vanligtvis inte alls falla för filmer om korrupta poliser och snokande journalister, jag gjorde inte det den här gången heller. Men jag insåg att man faktiskt kan göra något häftigt av ett så uttjatat tema, den sista halvtimmen av den här filmen är värd att se om. Tyvärr måste du ta dig igenom de första 70 minuterna för att komma dit, men om du, olikt mig, inte spyr på dessa otaliga historier om korrupta politiker och poliser blir det nog inget större problem. ”Red riding: in the year of our lord 1974” är överlag en välgjord film.

Betyg: 3/5

Win win

Satan vilken rolig film, mest skrattframkallande på länge. Men det blir inte mycket mer än så, ganska simpel och uppenbar story som inte lämnar särskilt djupa spår. Paul Giamatti är som vanligt fantastisk, den här gången i rollen som Mike Flaherty, tränare för det lokala pojk-brottarlaget. När han stöter på en kille som visar sig vara en av landets bästa brottare vänds han värld upp och ner. Inte minst för att grabben börjar bo hos Mikes familj, han lyfter även det tidigare totalt värdelösa brottarlaget och det ger Mike den glöd han behöver, både han och hans fru börjar älska killen, Kyle. Mike älskar honom för hans brottarprestationer och frun, Jackie Flaherty, älskar honom för att han påminner henne om hennes rebelliska ungdom, till och med paret Flahertys barn börjar gilla Kyle.

De speciella karaktärerna gör mycket i ”Win win”, roligast av alla är Mikes kompis Terry som försöker vara macho och ”på” hela tiden, men inte riktigt behärskar det. Han börjar även lägga sig i brottarlaget, som assisterande tränare till Mike, när han får reda på att de har fått in en jättetalang och det är verkligen komiskt hur Terry tar coachningen så otroligt seriöst, det är hans nya liv, brottartränare.

När det var som roligast tänkte jag att det här är en spikad fyra, jag hade dock önskat lite mer att gräva i, ”Win win” når inte riktigt ända fram. Men ändå, mycket skratt och defenitivt sevärt.

Betyg: 3/5

Body of lies

Spännande och actionfyllt om CIA-agenten Roger Ferris som samarbetar med Jordanska underrättelsetjänsten för att sätta dit en terroristledare. Lögner, maktspel och spioner, filmen innehåller det mesta man kräver av en actionrulle. Vi bjuds helt enkelt på två timmars lättillgänglig underhållning. Dock även på lite komplexa situationer och kanske aningen mycket prat för att locka de verkliga actionfantasterna. ”Body of lies” ligger någonstans mellan djupt och grunt.

CIA-agenten Roger Ferris chef, Ed Hoffman, som sitter hemma i USA och ger order samtidigt som han skjutsar barnen till skolan styr på distans och upplever inte själv hur det är nere på gatorna i Amman, Jordaniens huvudstad. För honom verkar människoliv betyda lika lite som för terroristledaren Al-Saleem. De bevakar båda sina spelpjäser på avstånd, genom bland annat tv-skärmar och visar sig bara när det verkligen är allvar.

Man skulle kunna resonera hur mycket som helst kring hur ”Body of lies” påverkar omvärldens syn på Arabvärlden. Bara när man hör talas om filmen tänker man: igen? Ännu en? Men det är inte bara ”bad guys” med stort skägg, vi får faktiskt bekanta oss med några ”goda” araber också och huvudpersonen Ferris vill ju faktiskt stanna och leva i Jordanien.

Betyg: 3/5