Melancholia

Jag påverkas alltid av film, men det här var något extra, Melancholia gräver djupt och jag vet att jag kommer minnas den här filmen. Om jag kommer på mig själv med att ha glömt bort den ska jag se den igen.

Allt är uttänkt, vi får bekanta oss med huvudpersonerna på ett bröllop, en av människans många traditioner. Här får vi bland annat möta Justine och hennes mamma. Mamman har totalt genomskådat människans fåniga levnadssätt med plikter, seder och förväntningar, hon har förlorat allt hopp. Justine håller på att bli precis som sin mamma, hon avviker ett flertal gånger från bröllopet eftersom hon inser hur meningslöst allt är i det stora hela. Jorden är bara en fluglort på en karta över universum, varför skulle hennes bröllop spela någon roll?

Justine är den enda som känner av den stundande apokalypsen. Hennes djurlika beteende påvisar att hon, precis som hästarna i stallet, känner att något är fel och blir hysterisk och galen. Men när undergången väl börjar bli verklighet blir hon lugn, som hästarna, allt hopp släcks. Hon ger upp och bara inväntar döden. Hon blir ett med planeten och man tror nästan att hon njuter av situationen. Det finns ändå inget man kan göra, hon har ingen ångest.

Justines syster Claire däremot dras mellan hopp och förtvivlan eftersom hon inte, som Justine, är säker på att undergången är ett faktum. Claires man John är övertygad om att allt bara är snack och att alla oroar sig i onödan. Vi som har sett filmen ser ju vem av de tre som tar dödsdomen på bäst sätt.

Betyg: 5/5