Det finns olika sätt att se på ”War horse”, antingen är det en klyscha fullproppad med plattityder, eller så är det helt enkelt en hyllning till klyschorna. Med tanke på att man överdriver med det gamla vanliga från första till sista bildruta ser jag filmen endast som en hyllning till gammal Hollywoodfilm. Det är en nostalgisk Spielberg som minns sina första biobesök och vill visa att de gamla tricken man använde då håller än, och det gör de verkligen, jag hörde snyftningar både till höger och vänster och måste erkänna att håret på armarna reste sig ovanligt ofta. Väljer man att se och tolka filmen som jag gör kan man få ordentlig behållning av det hela, jag råder er att göra det. I övrigt är det en välgjord och helt perfekt berättad historia, om jag skulle introducera filmmediet till någon som aldrig sett en film skulle jag visa ”War horse”, den sammanfattar verkligen begreppet ”film”. Den har tragik, komik, epik, äventyr, gåshud, saknad, återseenden, you name it...
Det blir så överdrivet att det är lite glimten i ögat, speciellt i slutscenen, som jag inte tänker avslöja, men där vräker man på och det är som att Spielberg säger: Ja, jag vet vad en klyscha är, ja, jag är medveten om vad jag gör, har ni inte fattat än vad det här är för film så fatta nu! Jag förutsätter att de som läser detta är tillräckligt insatta i filmvärlden för att kunna se en film som ett verk och inte som en vanlig fredagsrulle. ”War horse” är ett verk, en hyllning, var förberedda.
Betyg: 4/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar