Primary colors

”Primary colors” tar upp hur avgörande media är inom politiken, hur det är länken mellan folket och det som berör folket. Att vi lever i det informationssamhälle vi gör är otroligt avgörande för demokratin och filmen visar oss ett val från en vinkel vi ”icke-politiker” inte upplever. Vi får känna politikernas oerhörda respekt för media och hur allt bara är bluff och skådespel för att komma på god fot med pressen och därmed också väljarna.

Det är ingen höjdarrulle, men det var inte bara obehag jag kände när eftertexterna började rulla, vi serveras trots allt på ganska okej underhållning.

Betyg: 2/5

Zodiac

Välgjort och spännande om serietecknaren på en tidning, Robert Graysmith, som börjar snoka i utredningen om seriemördaren Zodiac. Vi möts av kryptiska brev, ledtrådar och bevis hit och dit, nya teorier dyker hela tiden upp i den här till synes olösliga mordgåtan. Flera gånger tror man sig ha hittat mördaren, men bevisen räcker aldrig. Att fallet är så spännande, med alla dessa pussel och ledtrådar, gör att många fastnar för att lösa det. Tyvärr går det inte så bra för de som syltar in sig, jobb förloras, familjer splittras. Men huvudpersonen Graysmith ska till varje pris se mördaren i ögonen och vara säker på att det är han, först då är han tillfredsställd.

Att sammanfatta alla steg fram och tillbaka i filmen skulle kräva att jag kopierade in hela manuset i recensionen, ny fakta kommer, gammal fakta utesluts, utesluten fakta kommer tillbaka, hela tiden. Vilket gör att man aldrig kommer ut ur filmen, iallafall jag själv blev nästan lika besatt av en lösning som Robert Graysmith.

Betyg: 4/5

The station agent

Trevlig och rolig film som man inte kan göra annat än att njuta av. Vi får följa dvärgen Fin som ärver en gammal järnvägsdepå efter att hans enda vän dött. Fin, som är pensionerad och nu också helt ensam, väljer att flytta ut på landet och bo i sin järnvägsdepå. Där möter han andra ensamma själar, desperata att skaffa vänner. Han är dock inte den sociala typen, men desto bättre han lär känna sina nya bekanta desto bättre börjar han tycka om dem. Min tolkning är att han alltid har haft någon runt sig hela livet, men ändå sett sig som en ensamvarg. Därför ser han fram emot att få flytta ut på landet och leva som en eremit, men när han skaffar nya vänner inser han att allt blir så mycket roligare när man gör det tillsammans. Dock inser han inte det förrän de båda lämnar honom ett tag.

I en scen berättar Fin vad en station agent är och han säger att det är en slags ”allt i allo” som till exempel både säljer mat och klipper hår, något som passar alla helt enkelt. Jag tror titeln ”The station agent” syftar på att Fin helt enkelt passar alla, åtminstone alla som är ensamma och behöver någon. Jag menar, hur många gånger knackar det inte på dörren hos Fin under filmens gång? Säkert minst lika många gånger som när det bodde en riktig station agent där.

Betyg : 4/5

Red riding: in the year of our lord 1974

Filmen började rörigt med många namn hit och dit, men ju bättre man lärde känna huvudpersonen Eddie Dunford ju mer ville man veta hur det hela det hela skulle sluta. Jag brukar vanligtvis inte alls falla för filmer om korrupta poliser och snokande journalister, jag gjorde inte det den här gången heller. Men jag insåg att man faktiskt kan göra något häftigt av ett så uttjatat tema, den sista halvtimmen av den här filmen är värd att se om. Tyvärr måste du ta dig igenom de första 70 minuterna för att komma dit, men om du, olikt mig, inte spyr på dessa otaliga historier om korrupta politiker och poliser blir det nog inget större problem. ”Red riding: in the year of our lord 1974” är överlag en välgjord film.

Betyg: 3/5

Win win

Satan vilken rolig film, mest skrattframkallande på länge. Men det blir inte mycket mer än så, ganska simpel och uppenbar story som inte lämnar särskilt djupa spår. Paul Giamatti är som vanligt fantastisk, den här gången i rollen som Mike Flaherty, tränare för det lokala pojk-brottarlaget. När han stöter på en kille som visar sig vara en av landets bästa brottare vänds han värld upp och ner. Inte minst för att grabben börjar bo hos Mikes familj, han lyfter även det tidigare totalt värdelösa brottarlaget och det ger Mike den glöd han behöver, både han och hans fru börjar älska killen, Kyle. Mike älskar honom för hans brottarprestationer och frun, Jackie Flaherty, älskar honom för att han påminner henne om hennes rebelliska ungdom, till och med paret Flahertys barn börjar gilla Kyle.

De speciella karaktärerna gör mycket i ”Win win”, roligast av alla är Mikes kompis Terry som försöker vara macho och ”på” hela tiden, men inte riktigt behärskar det. Han börjar även lägga sig i brottarlaget, som assisterande tränare till Mike, när han får reda på att de har fått in en jättetalang och det är verkligen komiskt hur Terry tar coachningen så otroligt seriöst, det är hans nya liv, brottartränare.

När det var som roligast tänkte jag att det här är en spikad fyra, jag hade dock önskat lite mer att gräva i, ”Win win” når inte riktigt ända fram. Men ändå, mycket skratt och defenitivt sevärt.

Betyg: 3/5

Body of lies

Spännande och actionfyllt om CIA-agenten Roger Ferris som samarbetar med Jordanska underrättelsetjänsten för att sätta dit en terroristledare. Lögner, maktspel och spioner, filmen innehåller det mesta man kräver av en actionrulle. Vi bjuds helt enkelt på två timmars lättillgänglig underhållning. Dock även på lite komplexa situationer och kanske aningen mycket prat för att locka de verkliga actionfantasterna. ”Body of lies” ligger någonstans mellan djupt och grunt.

CIA-agenten Roger Ferris chef, Ed Hoffman, som sitter hemma i USA och ger order samtidigt som han skjutsar barnen till skolan styr på distans och upplever inte själv hur det är nere på gatorna i Amman, Jordaniens huvudstad. För honom verkar människoliv betyda lika lite som för terroristledaren Al-Saleem. De bevakar båda sina spelpjäser på avstånd, genom bland annat tv-skärmar och visar sig bara när det verkligen är allvar.

Man skulle kunna resonera hur mycket som helst kring hur ”Body of lies” påverkar omvärldens syn på Arabvärlden. Bara när man hör talas om filmen tänker man: igen? Ännu en? Men det är inte bara ”bad guys” med stort skägg, vi får faktiskt bekanta oss med några ”goda” araber också och huvudpersonen Ferris vill ju faktiskt stanna och leva i Jordanien.

Betyg: 3/5

Sideways

”Sideways” verkligen vrider och vänder på humöret och känslorna, härlig ”feel good” och sköna karaktärer blandat med djup nedstämdhet. Även om filmen inte är fullproppad med skämt är det ofta svårt att hålla sig för skratt, det är de otroligt välspelade karaktärerna i komiska, men realistiska, situationer som utgör humorn i filmen. Vi får möta den deprimerade vinälskaren, författaren och läraren Miles som tillsammans med kompisen Jack ska göra en roadtrip genom Kaliforniens vindistrikt. De går båda genom en medelålderskris och  har lite olika syn på livet. Ska man njuta så mycket man kan och strunta i allt annat? eller ska man bara prestera och genomföra så mycket man kan? Kanske skulle man må bäst av att landa någonstans mitt emellan de två huvudpersonerna.

Jag känner mig tvungen att ha med detta klockrena uttalande i min recension:  ” if anyone orders Merlot, I'm leaving. I am NOT drinking any fucking Merlot!”. Jag skrattade högt när Miles skrek det i ansiktet på Jack och förstår nu när jag tänker på det att det sammanfattar karaktärerna på ett ganska bra sätt. Jack vill förföra kvinnorna de just ska dricka vin med till varje pris, eftersom han snart är för gammal för sånt, han vill inte se Miles sabba det med sina krav. Miles däremot ser inte det här som ett tillfälle att ha kul, utan snarare som en risk för att han ska utföra något skamligt. Han gillar en av kvinnorna de ska möta, Maya, men det var inte så här han hade tänkt sig. Han blir nervös och spänd och är inte är tillräckligt förberedd inför mötet.

Betyg: 4/5

Black snake Moan

En innehållsrik, udda och intressant film om kärlek. Samuel L. Jackson är utmärkt som den stenhårde lantisen Lazarus vars tillvaro förändras ganska ordentligt när han bestämmer sig för att hjälpa den misshandlade unga kvinnan Rae. De är varandras motsatser, men man kan säga att de dras mot mitten båda två tack vare varandra och får båda en del problem lösta.
”Black snake Moan” är kort sagt en häftig film, många scener att beundra, helt klart sevärd.

Betyg: 4/5

Melancholia

Jag påverkas alltid av film, men det här var något extra, Melancholia gräver djupt och jag vet att jag kommer minnas den här filmen. Om jag kommer på mig själv med att ha glömt bort den ska jag se den igen.

Allt är uttänkt, vi får bekanta oss med huvudpersonerna på ett bröllop, en av människans många traditioner. Här får vi bland annat möta Justine och hennes mamma. Mamman har totalt genomskådat människans fåniga levnadssätt med plikter, seder och förväntningar, hon har förlorat allt hopp. Justine håller på att bli precis som sin mamma, hon avviker ett flertal gånger från bröllopet eftersom hon inser hur meningslöst allt är i det stora hela. Jorden är bara en fluglort på en karta över universum, varför skulle hennes bröllop spela någon roll?

Justine är den enda som känner av den stundande apokalypsen. Hennes djurlika beteende påvisar att hon, precis som hästarna i stallet, känner att något är fel och blir hysterisk och galen. Men när undergången väl börjar bli verklighet blir hon lugn, som hästarna, allt hopp släcks. Hon ger upp och bara inväntar döden. Hon blir ett med planeten och man tror nästan att hon njuter av situationen. Det finns ändå inget man kan göra, hon har ingen ångest.

Justines syster Claire däremot dras mellan hopp och förtvivlan eftersom hon inte, som Justine, är säker på att undergången är ett faktum. Claires man John är övertygad om att allt bara är snack och att alla oroar sig i onödan. Vi som har sett filmen ser ju vem av de tre som tar dödsdomen på bäst sätt.

Betyg: 5/5