Jägarna 2

Helt klart över förväntningarna. Jag har förvisso inte sett den första ”Jägarna” filmen, men jag förberedde mig för något att somna till när jag satte på ”Jägarna 2”. Den visade sig dock vara ganska spännande, en perfekt fredagsfilm för familjen. Visst skrattade man ibland åt det lite styltiga manuset och ibland aningen tafatta skådespeleriet, men underhållning bjöds det på. Lugna, när jag pratar om dåligt skådespeleri menar jag inte Peter Stormare, han kan. Däremot är det svårt att ens höra hans sluddrande kollega Rolf Lassgård som jag aldrig har förstått hur han kom in i branschen. Bortsett från några småsaker bjuds vi i alla fall på en ganska spännande underhållningsrulle och man får ju ta det för vad det är. De som ligger bakom ”Jägarna 2” vet vad folk vill se och levererar det. 

Betyg: 3/5

Simon och ekarna

Jag ogillar egentligen att dela upp filmer i bra del och dålig del, men idag är jag tvungen. Första delen av ”Simon och ekarna” var närmast outhärdlig, skådespeleriet höll inte och jag hade svårt att fångas. Kanske är man extra kritisk mot svenska skådespelare när man märker alla små nyanser i språket. Men det är väl just för att jag märker alla tveksamheter som jag ibland har svårt för svensk film, allt blir så overkligt på något sätt.

Jag var nära på att lämna biosalongen innan det efterlängtade tidshoppet, från Simon som barn till Simon som 18-åring, kom. Bill Skarsgård räddade mig, han tog filmen till nya höjder och jag kunde äntligen leva mig in i historien. Nu förvandlades det hela från ytlig b-film till en känsloframkallande och gripande berättelse om den vilsna, men ändå medvetna pojken Simon Larsson.

Dock räddas inte helheten av några känslosamma scener och en i grunden ganska bra story. Första halvan drog tyvärr ner filmen i den bottenlösa medioker-gropen. 

Betyg: 3/5

The Stig Helmer story

Stig Helmer säljer, det är uppenbart. Biosalongen var fullsatt, det kan bara betyda en sak: en uppföljare. Folk älskar sånt de känner igen och det är ju självklart att man bara inte kan missa sin kära gamle vän Stig H:s återkomst. Jag har alltid älskat charmen i Lasse Åbergs filmer och förstod när jag steg in den fullsatta biosalongen att jag inte är ensam om det. Filmerna är så folkkära att det gör ont i mig att såga dem, men jag skulle känna mig skyldig om jag rekommenderade den här filmen till någon.

Hade man velat bevara sitt varumärke skulle man aldrig gjort den här filmen, för jag tror inte att jag är ensam om att inse hur tramsig den är. Nu kommer man prata om Stig Helmer-filmerna och säga ”ja, de första filmerna var ju ganska roliga”. Men jag måste erkänna att jag under filmen ofta fnissade i det tysta till de komiska, typiska Stig Helmer-situationerna, men fick oftast snabbt tillbaka min avsmak när de drog några billiga idiotskämt. Stundtals var det en skrattfest, stundtals skämdes man för att ha betalat för biljetten.

Bortsett från att detta är en Stig-Helmer film är det bara en annan trött underhållningsfilm med halvtaskig story och uppenbart slut. 

Betyg: 2/5

The girl with the dragon tattoo

Eftersom det var "The girl with the dragon tattoo" som fick mig att sätta igång den här bloggen ska det bli den första film jag skriver om.

Först och främst är filmen otroligt bra för Sverige, jag tror att vi om några år kommer kunna säga samma sak som de i Barcelona sa efter Woody Allens "Vicky Cristina Barcelona", nämligen att det var något av det bästa som någonsin hänt staden . Vi får se både Norrland och vår huvudstad från deras bästa sidor och det råder ingen tvekan om att vi kommer få bevittna horder av nyfikna besökare.

När jag steg in i biosalongen var förväntningarna inte särskilt höga, jag såg mest fram emot att alla skulle peka och skrika när de kände igen gatorna Daniel Craig sprang omkring på. Men mina förhoppningar om filmen steg skyhögt när förtexterna visade sig vara något av det häftigaste jag sett i genren förtexter. En variant av Led Zeppelins "Immigrant song" spelades till drömlika, svartvita skepnader varvat med slingrande datorkablar, lemmar och blommor. Att återge ett visuellt mästerverk i ord är aldrig lätt och jag kan inte heller hitta något Youtube-klipp än. Men gåshuden reste sig och jag började tänka när jag sist såg en liknande inledning till en film, Ingmar Bergmans "Persona" tänkte jag. Ja, det här var nog den häftigaste inledningen sedan "Persona". Om jag hittar någon annan inledning värd att höja på ögonbrynen för, kommer filmen i fråga absolut att skrivas om.

Det finns filmer där miljön hamnar i centrum, det finns filmer där budskapet hamnar i centrum och det finns filmer där karaktärerna hamnar i centrum. "The girl with the dragon tattoo" är definitivt ett exempel på det sistnämnda, Lisbeth Salander är en raritet på vita duken och en rollfigur att minnas. Vi i publiken älskar när personer utvecklas under filmens gång och det går till exempel inte att undgå hur Salanders syn på män förändras fram och tillbaka. Man kan inte göra annat än att applådera Rooney Maras huvudrollsdebut, men hon ger, enligt mig, inte ett lika starkt intryck som Noomi Rapace.

Helena Lindblad totalsågar den konstnärliga inledningen och säger att Mara vidareutvecklar rollen som Lisbeth Salander. Inte nog med detta blandar hon ihop karaktärerna så att man undrar om hon verkligen har sett filmen. Henrik Vanger som anställer huvudpersonen Mikael Blomkvist att rota i försvinnandet av brorsdottern Harriet, sörjer inte alls bittert sin förlorade brorsdotter Anita, som Lindblad verkar tro. Brorsdottern heter Harriet, hon är avgörande för handlingen och hennes namn nämns säkert ett tiotal gånger.

Visst bjuds vi på spänning under de 158 minuterna, men jag vill knappast påstå att jag måste nypa mitt sällskap i armen och höra mig själv väsa: "det här är ju sjukt spännande". Jag hade inte gått och sett den här filmen om den inte var inspelad i Sverige och baserad på en svensk roman, jag står fast vid det även efter jag suttit igenom den. Underhållande, ja. Minnesvärd, nej (bortsett från inledningen). Det är visserligen ett fåtal filmer man vill se om efter några år. Jag förstår att man kan tycka om "The girl with the dragon tattoo", men historien i sig faller inte mig i smaken. Den kommer tillsammans med hundratals andra filmer falla in under kategorin "medelmåtta".

Betyg inledning: 5/5

Totalt betyg: 3/5


 

En början

Efter att ha sett "The girl with the dragon tattoo" på bio och i efterhand läst DN:s Helena Lindblads recension av filmen funderade jag först på att skicka ett mejl till henne och fråga om hon var vid sina sinnens fulla bruk när hon uttalade sig som hon gjorde. Jag brukar i vanliga fall inte hetsa upp mig efter att ha läst sådant jag inte håller med om, men i det här fallet kunde jag bara inte sluta tänka på hur hon risade och rosade precis tvärtemot mitt tycke. Jag är en person som oftast nickar och ler instämmande när jag läser om filmer jag nyligen sett, men efter den här filmen och den här recensionen inser jag att man kanske bör vara konsekvent och hålla fast vid sitt första intryck. Inte gå tyst ut ur biosalongen, rycka på axlarna och svara "jag måste smälta filmen först" när någon frågar vad man tyckte och dagen efter citera någon recensent.

Istället för att skicka ett mejl till Helena Lindblad och säga att Rooney Mara inte alls är gullig när hon med sin "rysk-immigrant"-doftande accent ropar "hej hej", bestämde jag mig för att starta en filmblogg.