Jag ogillar egentligen att dela upp filmer i bra del och dålig del, men idag är jag tvungen. Första delen av ”Simon och ekarna” var närmast outhärdlig, skådespeleriet höll inte och jag hade svårt att fångas. Kanske är man extra kritisk mot svenska skådespelare när man märker alla små nyanser i språket. Men det är väl just för att jag märker alla tveksamheter som jag ibland har svårt för svensk film, allt blir så overkligt på något sätt.
Jag var nära på att lämna biosalongen innan det efterlängtade tidshoppet, från Simon som barn till Simon som 18-åring, kom. Bill Skarsgård räddade mig, han tog filmen till nya höjder och jag kunde äntligen leva mig in i historien. Nu förvandlades det hela från ytlig b-film till en känsloframkallande och gripande berättelse om den vilsna, men ändå medvetna pojken Simon Larsson.
Dock räddas inte helheten av några känslosamma scener och en i grunden ganska bra story. Första halvan drog tyvärr ner filmen i den bottenlösa medioker-gropen.
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar