The girl with the dragon tattoo

Eftersom det var "The girl with the dragon tattoo" som fick mig att sätta igång den här bloggen ska det bli den första film jag skriver om.

Först och främst är filmen otroligt bra för Sverige, jag tror att vi om några år kommer kunna säga samma sak som de i Barcelona sa efter Woody Allens "Vicky Cristina Barcelona", nämligen att det var något av det bästa som någonsin hänt staden . Vi får se både Norrland och vår huvudstad från deras bästa sidor och det råder ingen tvekan om att vi kommer få bevittna horder av nyfikna besökare.

När jag steg in i biosalongen var förväntningarna inte särskilt höga, jag såg mest fram emot att alla skulle peka och skrika när de kände igen gatorna Daniel Craig sprang omkring på. Men mina förhoppningar om filmen steg skyhögt när förtexterna visade sig vara något av det häftigaste jag sett i genren förtexter. En variant av Led Zeppelins "Immigrant song" spelades till drömlika, svartvita skepnader varvat med slingrande datorkablar, lemmar och blommor. Att återge ett visuellt mästerverk i ord är aldrig lätt och jag kan inte heller hitta något Youtube-klipp än. Men gåshuden reste sig och jag började tänka när jag sist såg en liknande inledning till en film, Ingmar Bergmans "Persona" tänkte jag. Ja, det här var nog den häftigaste inledningen sedan "Persona". Om jag hittar någon annan inledning värd att höja på ögonbrynen för, kommer filmen i fråga absolut att skrivas om.

Det finns filmer där miljön hamnar i centrum, det finns filmer där budskapet hamnar i centrum och det finns filmer där karaktärerna hamnar i centrum. "The girl with the dragon tattoo" är definitivt ett exempel på det sistnämnda, Lisbeth Salander är en raritet på vita duken och en rollfigur att minnas. Vi i publiken älskar när personer utvecklas under filmens gång och det går till exempel inte att undgå hur Salanders syn på män förändras fram och tillbaka. Man kan inte göra annat än att applådera Rooney Maras huvudrollsdebut, men hon ger, enligt mig, inte ett lika starkt intryck som Noomi Rapace.

Helena Lindblad totalsågar den konstnärliga inledningen och säger att Mara vidareutvecklar rollen som Lisbeth Salander. Inte nog med detta blandar hon ihop karaktärerna så att man undrar om hon verkligen har sett filmen. Henrik Vanger som anställer huvudpersonen Mikael Blomkvist att rota i försvinnandet av brorsdottern Harriet, sörjer inte alls bittert sin förlorade brorsdotter Anita, som Lindblad verkar tro. Brorsdottern heter Harriet, hon är avgörande för handlingen och hennes namn nämns säkert ett tiotal gånger.

Visst bjuds vi på spänning under de 158 minuterna, men jag vill knappast påstå att jag måste nypa mitt sällskap i armen och höra mig själv väsa: "det här är ju sjukt spännande". Jag hade inte gått och sett den här filmen om den inte var inspelad i Sverige och baserad på en svensk roman, jag står fast vid det även efter jag suttit igenom den. Underhållande, ja. Minnesvärd, nej (bortsett från inledningen). Det är visserligen ett fåtal filmer man vill se om efter några år. Jag förstår att man kan tycka om "The girl with the dragon tattoo", men historien i sig faller inte mig i smaken. Den kommer tillsammans med hundratals andra filmer falla in under kategorin "medelmåtta".

Betyg inledning: 5/5

Totalt betyg: 3/5